Jag har alltid haft känslan av att min familj är en ganksa normal familj, lördagsgodis på helgerna när jag växte upp, volvo, villa. Men det finns en sak, en sak jag aldrig riktigt refelkterat över tidigare. Vi har aldrig visat känslor, man har alltid varit glad eller arg. Men det där på djupet, har jag aldrig haft lust eller mod att säga. Som att man inte får vara ledsen över något, man får inte vara känslomässigt instabil. Enligt min pappa och min bror får man heller inte vara på något annat sätt än dom. Men ska vara lågmäld, man ska inte säga vad man tycker (Om man inte tycker som dom) Män i kostym skrattar dom åt, folk som är noga med sitt usende pratar dom om bakom ryggen, om man tror på sig själv och tycker att man är bra på någonting och håller huvudet högt, då är man dryg och jobbigt. Om man hörs mycket och tycker om att stå i centrum, då har man något allvarligt fel. Sånna kan man hata. Enligt dom. Dom tycker rätt och alla som inte tycker lika, tycker fel.

Men vad har dom för rättigheter att döma hur folk ska vara, har dom rätt att kalla någon för dum i huvuet, har dom rätt att ignorera en del av mig, bara för att jag lever med någon, någon som bryter mot deras normer. Vad är egentligen rätt och fel?

I Sverige lyder jantelagen, i den ingår en del av det jag precis berättat om. Bryter man mot den, förtjänar man då att bli kalla störd i huvudet?

Det här är min berättelse om hur delar av min familj ignorerade delar av mig, uteslöt delar av mitt liv, min sambo, pågrund av just denna lag. Som inte är så stark någon annan stans än som i Serige.

När man bor i en liten stad som jag gör blir man oftas påverkad av vad alla andra tycker och tänker. Om det väl börjat pratats finns det få saker som kan stoppa spridningen, vara sig det är sanning eller lögn. Folk tycker om att skvallra, folk får ett rus av att berätta saker om andras snedsteg, gärna får sanningen modifieras och kryddas på lite extra för varje gång historien återberättas. Gärna handlar det om andras sexliv, vm som träffar vem, vem som gjorde bort sig senast på fyllan. Så fort något gjort något som bryter mot dom vanliga normerna skapas en ny histori, som sprider sig som pesten. Om man en gång har fått en stämpel, då är man kvar i det facket.

I min blogg kommer jag att berätta min historia, om mig, om min jantelagsbrytande pojkvän och min familjs hat mot honom. En familj som gav mig värre än hårda ord; tystnad och ignorans.